Långvindsbruk
Här finns information om:
- Långvindsbruk
- Långvinds bruk
- Långvinds herrgård
- Långvinds brukskapell
Långvindsbruk
Vaknar ur törnrosasömn
Långvindsbruk är ett litet samhälle i Hudiksvalls kommun södra del, i Enångers församling. Samhället ligger sex kilometer norr om fritidsområdet Långvind och två kilometer norr om gamla Långvinds by, dit jordbruket i bygden förr var koncentrerat.
I den gamla bruksorten fanns tidigare ett anrikt järnbruk, med ett stort antal funktioner som behövdes i ett litet samhälle präglat av självhushållning. Här fanns till exempel smedja, kvarn, sågverk, jordbruk, mejeri, bränneri, tvätteri, varv, hamn, kyrka, skola, brandstation, arrest och lanthandel.
Denna gamla bruksort gick in i en törnrosasömn, när järnframställningen upphörde 1890 och den utarranderade hyttan stängde definitivt 1902. Hon sjönk än djupare in i sömnen när jordbruket lades ner 1958.
Nu håller Långvindsbruk - som vi skriver i ett ord för att skilja orten Långvindsbruk från bruket Långvinds bruk, på samma sätt som man skiljer Strömsbruk från fabriken Ströms Bruk i samma ort - på att vakna ur sin törnrosasömn.
Få boende på stora marker
Av det forna järn-, skogs- och jordbruket återstår i dag ett skogsbruk, Långvinds Skogs AB. Det ger få arbetstillfällen men bedriver ett framgångsrikt skogsbruk över stora markområden från Långvind i öster till Norrala i söder och Sätra i väster.
Befolkningsutvecklingen illustrerar ett historiskt förlopp. Tidigare fanns här ett livaktigt samhälle, som när det var som störst hade över 100 elever i skolan. I dag finns tiotalet bofasta invånare i Långvindsbruk; skolan är sedan länge nedlagd.
Sommartid ökar befolkningen i Långvindsbruk, liksom den gör i fritidsområdet Långvind, som dock har betydligt fler åretruntboende än Långvindsbruk.
Herrgården i centrum
I centrum av bruksmiljön står, bildligt och bokstavligt, Långvinds herrgård. Den är en ståtlig herrgård, grundlagd 1799. Den blev tillbyggd 1896, alltså efter det att järnbruket hade upphört. Herrgården har en stil och utformning utan motsvarighet i Hälsingland och sannolikt i hela Sverige.
Långvinds bruk äger inte längre alla byggnader i brukssamhället. Åtskilliga hus från järnbrukstiden och en del av senare årgång är numera fritidshus, varav många i privat ägo. Brukets ägare sålde herrgården 1975. De skänkte 1976 kapellet och en grundplåt till den lilla kyrkans upprustning till en nybildad kapellstiftelse.
Brukssamhällets centrum är området med herrgården, tre äldre byggnader med Bränneriet i centrum - byggnaderna är delvis uppförda i slaggsten - stallplanen med ladugårdsbyggnader och en miljö som minner om jordbrukstiden samt kapellet.
Utanför detta centrum finns en bruksmiljö, som delvis är förfallen eller rent av i ruiner. Hit hör bland annat masugn, smedjor, malmkaj och flottningsled.
Vatten och växtlighet ger skönhet
Genom Långvindsbruk rinner en å. Flera dammar, vattenleder och andra spår påminner om timmerflottning och järnbrukstid.
Lummig växtlighet understryker bruksmiljöns särprägel. Inslag av ädellövträd förstärker bilden. Ädellövträd är mycket ovanliga så här långt norrut i Sverige. I Långvindsbruk fortplantar de sig fast de inte borde kunna det.
Centrala delar av bruksmiljön sköter Långvinds bruksmiljöförening om. Långvinds kapellförening vårdar brukskapellet.
Livgivande renovering
I bruket finns hus och miljöer, som är relativt väl bevarade, nyligen har blivit upprustade eller väntar på att få sin forna glans åter. Samhället får steg för steg en livgivande renovering.
Kapellet har återfått sin forna, enkla skönhet.
Kolhuset - det enda bevarade av sitt slag i Hälsingland - har blivit en enkel samlingslokal sommartid för konferenser och seminarier, teaterföreställningar och konserter, stämmor och fester. Kolhuset tar upp till 120 personer.
Bränneriet har ofta restaurang och kafé sommartid.
Snickeriet från 1700-talet rymmer ett bruksmuseum och vandrarhemsrum.
Brandstationen har återfått sin forna prakt.
Spannmålsmagasinen lyser röda ned mot hamnen.
Modern infrastruktur
Det finns en servicebyggnad med bland annat toaletter, duschar, bastu, pentry och tvättstuga.
Långvindsbruk har en nysmåbåts- och gästhamn vid den gamla malmkajen.
De gamla byggnaderna har blivit renoverade med hjälp av offentlig finansiering och under överinseende av museer och länsstyrelsen. Bakom upprustningsprojekten står Långvinds bruksmiljöförening och Carl Erik Tottie, tidigare ägare till Långvinds bruk.
Försäljning
Under 2018 slutfördes en av landets största egendomsaffärer då Holmen förvärvade Långvinds Bruk. En ny era för bruket dess bruksminnen kommer att skapas av nutidens innevånare
Långvinds bruk
Från ålfiske till järnbruk
Långvinds bruk tar sin början när bergmästare Albrekt Behm - helt eller delvis ägare till bruken i Tolvfors, Hamrånge, Hillevik och Forsbacka - år 1670 får rätt till ålfiske i denna del av Hälsingland. Men något järnbruk blir det inte förrän nästan två årtionden senare.
Behm dör 1679. Hans måg, bergmästaren Petter Svedberg, senare adlad Schönström, tar över. Han slår sig i lag med borgmästaren och faktorn vid gevärsfaktoriet i Söderhamn, Magnus Blix den äldre, adlad 1681 men med bibehållet efternamn (en sentida släkting är förre utrikesministern och FN-vapeninspektören i Irak, Hans Blix).
Magnus Blix engagerar sig i Långvind, för han behöver stångjärn av god kvalitet och är inte nöjd med det han får från Ljusne bruk.
Privilegiebrev för järnbruk 1687
Blix köper skogsmark av Långvinds byamän för att säkra råvara - skog som kan bli kol - till det planerade järnbruket. Den andra råvaran, vattenkraften, finns redan i strömmen från insjöarna till havet.
Den 12 november 1687 utfärdar staten privilegiebrev för att anlägga en masugn och hammare med två härdar vid Långvind.
Schönström och Blix bygger masugn och hammare med två härdar för så kallat tysksmide. Tio år senare uppför de en andra hammare med två härdar, för att smida muskötplåt till gevärsfaktoriet i Söderhamn, vilket Blix framhåller när han lyckas utverka ett nytt privilegiebrev.
Malmen kommer sjövägen från Utö och Roslagen. Träkolen, som behövs för järnproduktionen, kommer från hälsingeskogarna.
Efter Magnus Blix den äldres död 1697, tar en ny generation inom respektive familj över.
Schönströms två söner, överstelöjtnant Albrekt Schönström och major Peter Schönström, axlar faderns mantel. Albrekt Schönström är en av hattpartiets mer kända representanter. Peter Schönström är historiker och tidigare rysk krigsfånge i Narva.
Järn-Brita tar över
Albrekt Behms dotter, Brita Behm, änka efter professor Johan Schwede, blir den andra delägaren. Det visar sig snart att hon är en person med mycket stark drivkraft. De två herrarna vid Brita Behms sida - båda officerare och framstående personligheter i 1700-talets Sverige - krymper och bleknar bredvid henne.
Brita Behm bygger vägar längs långvindsskogarnas åsar, rustar upp järnbruket, löser en svår arvstvist, löser ut de två manliga delägarna och bygger upp bruket efter ryssarnas härjningar. När hon dör 1755 är hon ensam ägare till Långvinds bruk, dessutom ägare till Axmars bruk i norra Gästrikland, och sedan gammalt känd under tillnamnet "Järn-Brita".
Långvinds bruk går sedan i arv i två led till hennes avkomlingar på kvinnosidan.
Strid med bönder
Under hela järnbrukets levnad är skogsråvaran ett återkommande bekymmer för brukets ägare. Visserligen får Långvinds bruk 1691 kolningsrättigheter över bönderna i Enånger, Norrala, Tröna och Arbrå. Men det löser inte brukets problem.
Hälsingebönderna är föga intresserade av att leverera skogsråvara och träkol. Dessutom får Långvinds bruk konkurrera om råvaran med näraliggande bruk.
Långvinds bruk får därför ordna mycket av skogsråvaran på egen hand. Bönderna är dock inte pigga på att sälja sina skoginnehav heller. Först 1863, när bruket börjar sjunga på sista versen som järnbruk, får Långvinds bruk köpa det sista hemmanet i Långvind.
... och ryssar
Brukspatronerna slåss inte bara med bönder, utan också med ryssar. När ryssarna härjar efter kusten 1721, bränner de ner hela Långvinds bruk och byarna omkring.
Den 21 maj 1721 står Långvind i lågor. Befolkningen har dock hunnit sätta sig i säkerhet i skogarna.
Bruksägarna får statsbidrag för att bygga upp verksamheten igen. Sedan kronan gett bruksägarna åtta års skattefrihet, börjar de genast att återuppbygga bruket.
Bruket går sedan in i ett ljus framtid och har sin storhetstid under tidigt 1800-tal.
Storhetstid med Boda bruk
1766 säljs bruket till statskommissarie J Adlerberg, brukspatron S von Stockenström den äldreoch brukspatron A Smaraens.
1770 får Boda bruk privilegier som annex till Långvinds bruk.
1783 köper industrimagnaten Paul Printzsköld, som har textilindustri i Florns kvarnar, Mo socken, två tredjedelar av bruket. En tredjedel av bruket äger sedan tidigare hans svåger, brukspatron Isak Tottie.
1789 köper bröderna Lars och Salomon von Stockenström hela bruket, sedan Printzsköld gjort konkurs. Släkten Stockenström behåller bruket i sin ägo i nära 90 år; denna tid sammanfaller med järnbrukets storhetstid. Genom arvsskiften blir ägarbilden allt mer splittrad. En försäljning blir till slut utvägen.
Sista stångjärnet 1890
1830 anlägger man i Boda en stångjärnshammare med två härdar, senare ytterligare en hammare med två härdar.
1835 har Långvind tre hammare och sex härdar. Detta gör att Långvinds bruk, inklusive filialen i Boda, nu har fem hammare och tio härdar. Långvind når sin storhetstid under denna första hälft av 1800-talet.
1873 köper dåvarande disponenten vid Tolvfors bruk, Wilhelm August Söderhjelm, nio tiondelar av Långvinds bruk. Den sista tiondelen förvärvar bruksbyggmästare Carl Edvard Ekman, som blir disponent även för Långvinds bruk.
1800-talets sista tid drar "den stora bruksdöden" fram över Sverige. Långvind är ett av dess offer.
Järnbruk blir jordbruk
1887 tar WA Söderhjelm över som ensam ägare till bruket, som då ligger i dödsryckningar som järnbruk. Boda järnbruk gick i graven i mitten av 1880-talet.
1890 går även Långvinds bruk i graven, när sista stångjärnet lämnar bruket.
1901-02 används hyttan en sista gång, då Skebo bruk arrenderar den för att hålla produktionen i gång medan man bygger en ny masugn.
1914 tar WA Söderhjelms son, generalmajor Knut Erik Wilhelm Söderhjelm, över rörelsen efter faderns död året före. Nu är Långvind ett jord- och skogsbruk. Men även jordbruket går mot sin undergång. Den magra och kalkfattiga jorden ger dålig lönsamhet - det går åt motsvarande en järnvägsvagn med kalk per år.
1953 dör KEW Söderhjelm. Barnbarnen Carl Erik Tottie, Helen Tottie-Sténson och Lars W Tottietar över.
Jordbruk blir skogsbruk
1958 går jordbruket i graven. Bruket blir ett renodlat skogsbruk. Jordbruksmarken arrenderas ut.
1975 tillkommer ytterligare en generation delägare. Samma år säljer brukets ägare herrgården.
1991 bildas ett aktiebolag för skogsdriften, Långvinds Skogs AB. Men bruket är fortfarande personlig egendom. Långvinds bruk är därmed unikt genom att det - till skillnad från övriga hälsingebruk - aldrig blivit aktiebolag.
Under 2000-talets första årtionde startar en upprustning av den gamla bruksmiljön med Carl Erik Tottie som primus motor.
Långvinds herrgård
Herrgården började förfalla ...
Långvids herrgård är en drygt 200 år gammal hälsingegård, som inte liknar någon annan i landskapet.
Långvinds herrgård blev tillbyggd och fick sin nuvarande, pampiga utformning med tre våningar och 28 rum år 1896, sex år efter det att järnbruket gått ur tiden.
Herrgården fanns dock kvar i bruksfamiljen Totties ägo under större delen av förra seklet.
1975 köper Hudiksvallskonstnären Reidar Kanth fastigheten av familjen Tottie. Under en tid bor en franskfödd präst, Louis Jaqui, på herrgården.
1985-1998 är herrgården behandlingshem, vilket sliter hårt på den gamla skönheten. Herrgårdens förfall blir påtagligt under denna tid.
... men räddas av Söderhamnskonstnär
Vändpunkten kommer den 27 oktober 1998. Då köper den polskfödda Söderhamnskonstnären Elina Mytnik och hennes man Jonatan herrgården på exekutiv auktion. De betalar 580 000 kronor, en liten summa jämfört med vad de sedan lägger ner på herrgården.
Det finns också andra spekulanter. En vill plundra herrgården på kakelugnar, värdefulla föremål, golv och annat eftertraktat, för att sedan riva huset och sälja virket. En annan vill bygga om herrgården till exklusiva lägenheter.
Kulturen vinner striden om herrgården. Projektet att rusta upp herrgården och göra Långvinds forna brukscentrum till ett kulturcentrum tar sin början.
Brukscentrum blir kulturcentrum
Elina Mytnik vill göra herrgårdsmiljön till "en arena för nationella och internationella möten mellan kultur, konst och näringsliv och utgöra den katalysator som gör Långvind till en levande bygd". I tidningen Helsingen (7/4 2004) talar hon om herrgården som "en mötesplats för och mellan människor, sådana som uppskattar den här typen av miljö".
Elina Mytnik kommer som en räddande ängel i grevens tid.
1998 startar hon projektet "Långvinden" för att rädda och utveckla herrgården.
Omfattande renovering
1999 i maj börjar renoveringen. Långvinds herrgård får bland annat nytt tak, ny veranda, ny färg för första gången på ett halvsekel, torr källare, renoverad undervåning, flera renoverade rum, några övernattningsrum, restaurerat mejeri och fungerande serveringskök.
Yttermiljön får också ett välbehövligt lyft; en förvildad engelsk park blir åter blir park, ett förfallet lusthus återfår sin forna form och färg, en gyttjepöl till bruksdamm blir åter en praktfull vattenspegel, en förvildad gräsmatta lyser åter friskt grön.
Mycket i innermiljön är bevarat, som tjugotalet fina kakelugnar, takmålningar, artonhundratalstapeter, dekormålningar, spiraltrappa i gjutjärn och många tidstypiska rum som salongen, matsalen, rökrummet och sovrummen.
Dubbla kulturpris
Den 1 juni 2002 får Långvinds herrgård, via Långvinds herrgårds kulturförening, utmärkelsen Årets byggnadsvårdsprojekt i Hudiksvalls kommun.
Två år senare, 2004, får Elina Mytnik Norrlandsförbundets kulturpris 2004, Olof Högbergsplaketten för Gävleborgs län.
Upprustningen av herrgården har till en börjat skett med enbart privata medel. I dag sker upprustningen med både privata och offentliga medel samt stora ideella arbetsinsatser.
Enda av sitt slag i Norrland
Långvinds herrgård är unik, inte bara i Hudiksvall, utan även i Hälsingland och Norrland som helhet, ja kanske rent av i Sverige. Det som kännetecknar Långvinds herrgård är att det är en ovanligt stor herrgårdsbyggnad i trä med mycket bevarat, både exteriört och interiört, från 1890-talet.
Det är nämligen under artonhundralets sista årtionden herrgården får sin nuvarande utformning.
Utsidan är tidstypisk, med snickarglädje och många dekorativa detaljer. Inspirationen kommer från Schweiz och Sydtyskland. Arkitekturen kallas för schweizerstil.
Mannen bakom herrgårdens nuvarande form är Sven Malm, populär arkitekt i Sundsvall. Han gjorde 1891 ritningarna till den genomgripande ombyggnaden av herrgården på uppdrag avWilhelm Söderhjelm, ägaren till Långvinds bruk.
På fasaden står 1896 som byggnadsår. Huvuddelen av huset är dock nästan hundra år äldre. Herrgården byggdes under 1800-talets första år.
Ingen flyttad kungsgård
Långvinds herrgård är dock inte - som ryktet och olika beskrivningar säger - en kungsgård från grannsocknen Norrala.
Anders Franzén, byggnadsvårdsexpert och kulturhistoriker från Uppsala, har bokstavligt borrat sig in i herrgårdens historia. Han redogör för resultaten i skriften "Långvinds herrgård Ett hus med stil och historia", publicerad i juli 2004. Skriften är konst- och arkitekturhistorisk beskrivning av Långvinds herrgård.
Han har tagit borrprover ur timret i olika delar av huset. Analysen av borrkärnorna visar att herrgåden byggdes med nyfällt timmer från hälsingeskogarna 1799-1805. I årsringsprotokollet står "fällt vintern 1798-99" om de flesta proverna; några är från vintern 1799-1800 eller sommaren 1800.
Anders Franzén har också grävt i landsarkivet i Härnösand, som rymmer brukets arkivalier från 1600-talet till ungefär 1920. I bokföringen från år 1800 står under rubriken "Timmers Conto" att 700 stycken långtimmer från Långvinds bruk använts till "Nya Byggningens uptimring".
En entreprenör från Dalarna stod för huvuddelen av bygget. Han lejde arbetsstyrkor på 13-17 man, som 1799 sprängde sten och lade grunden till herrgården och året därefter byggde "Nya Stora Byggningen 2ne våningar hög med vindsrum, öfver SpånTack [spåntak] till 2/3 delar".
Den stora om- och tillbyggnaden på 1890-talet gav herrgården en stor flygel i tre våningar, en förstorad vindsvåning, en tidstypisk glasveranda i tre våningar och stora förändringar interiört.
Långvinds brukskapell
Oklart när kapellet byggdes
Långvinds brukskapell byggdes i början av 1800-talet, exakt när är oklart. Men sannolikt stod kapellet klart 1803, för från detta år finns dokument, som styrker den lilla kyrkans existens.
Av brukets räkenskaper framgår att 1803 köpte bruket 41 "förgylda Numror till Gudstjenst", alltså siffror till kyrkans nummertavla. Samma år betalar också bruket en riksdaler "för 1: Predikan" till adjunkt Pehr Norander.
Långvindsborna var dock inte kyrklösa innan kapellet stod färdigt. Det fanns förmodligen en kyrksal i gamla herrgården, som ryssarna brände 1721; kapellpredikningar omnämner Långvind sedan slutet av 1600-talet. Det finns också skriftlig dokumentation av att ryssarna brände ner en klockstapel i Långvind under sina härjningar 1721.
Full kyrkostatus 1849
Långvinds församlingskyrka har alltid funnits i Enånger. Den fick 1736 en liten läktare på norra sidan vid koret, bekostad av Långvinds bruk och avsedd för dess folk.
Eftersom vägen till Enångers kyrka är lång, backig och krokig - och var den än mer före bilens och den moderna vägens tillkomst - var behovet av en egen kyrka i Långvind stort.
Först 1849 får Långvinds kapell full kyrkostatus. Den 17 oktober 1849 ger domkapitlet församlingen rätt att ge nattvard året om, och inte som tidigare bara en gång per år. Bruksfolket får tillstånd att "... under de Gudstjänster, som av församlingens prästerskap hölles uti Brukets behörigen invigda kyrka, få begå Herrans H. Nattvard".
Detta och mycket mer berättar skriften "Långvinds kapell" av Bengt Ingmar Kilström, utgiven av Ärkestiftets stiftsråd 1983.
Kapellet har inte bara en historia som kyrka, utan också som skola och lager.
Oviss framtid
När Långvinds bruk upphör som järnbruk 1890 och jordbruk 1958, blir brukskapellets framtid oviss. Eftersatt underhåll förvärrar situationen.
Ägarna till Långvinds bruk bestämmer sig i mitten av 1960-talet för att rationalisera verksamheten. Carl Erik Tottie berättar i "Anteckningar rörande renoveringen av Långvinds kapell" (2004) att man ville göra sig av med de "mest resursslösande byggnaderna, som inte gav någon förräntning. Principbeslut fattades att försöka försälja herrgården, kapellet och de personalbostäder, som inte längre erfordrades för driften."
Dåvarande jägmästaren vid bruket, Adolf von Essen, som svarade för den tekniskt-ekonomiska driften vid bruket, försöker på sextiotalet få Ärkestiftet att ta över kapellet. Stiftet vill inte ta på sig ett sådant ekonomiskt ansvar. Brukets ägare gör en ny framställan till Ärkestiftet efter herrgårdens försäljning 1975, men får kalla handen även denna gång.
Riksantikvarieämbetet tackar också nej till att ta över kapellet.
Bruksägarna bildar stiftelse
I detta låsta läge tar brukets ägare initiativ till att avskilja kapellet med tomtmark och bilda en stiftelse. Juristen, tillika en av ägarna till Långvinds bruk, Lars Tottie gör grovarbetet för att bilda stiftelsen.
Brukets ägare bildar kapellstiftelsen den 18 september 1976. Sedan vidtar arbetet med att börja renovera kapellet och avstycka den nya fastigheten innan stiftelsen tar över.
Brukskapellet genomgår, med start 1977, en omfattande yttre och inre upprustning.
Fastighetsbildningen avslutas i november 1977. Då blir stiftelsen ägare till kapellet.
Omfattande upprustning
Upprustningen sker till stor del med insatser från framför allt Långvinds bruk men också med ideella arbetsinsatser, penninggåvor, företagsstöd och bidrag från Ärkestiftet, Kungafonden, Riksantikvarieämbetet och andra givare.
Drivande bakom övertagandet och upprustningen är intresserade långvindsbor, sommarboende och församlingsbor men också utsocknes. En sådan är ingenjör Carl-Axel Roos, Hudiksvall. Han är expert på renovering av gamla kyrkobyggnader och engagerar sig ideellt i renoveringen.
Kapellet hade byggts med hjälp av ålderdomliga och nu inte längre nyttjade tekniker. Okonventionella lösningar blev nödvändiga, främst för renovering av kyrkotaket. Tack vare Carl-Axel Roos erfarenheter av tidigare kyrkorenoveringar blir arbetet framgångsrikt.
Carl Erik Tottie säger att Roos "förtjänar största äran för kapellets lyckosamma renovering".
Entreprenör för renoveringen blir Bygg-Paul AB i Hudiksvall, med Börje Lorentsen som platschef, som utför arbetet till starkt rabatterat pris.
Återinvigning 1978
Under pågående renoveringsarbete besöker ärkebiskopen Olof Sundby kapellet. Han uttalar sin stora beundran för det ideella arbetet: "något sådant har icke förekommit i min praktik, att en handfull människor tar hand om en förfallen kyrka och av den skapar något så vackert", enligt skriften "Långvinds kapell".
Kapellet återinvigs den 27 augusti 1978.
En nybildad kapellförening tar över förvaltningen av kapellet. Stiftelsen lever vidare som passiv ägare. Drivande i arbetet med att fylla kapellet med verksamhet och komplettera kapellets interiör blir Enångers förre kyrkoherde, prosten Hans Persson med maka.
Kapellföreningen klarar driften och enklare underhåll på egen hand, men är beroende av extern finansiering för större insatser. År 2002 går kapellföreningen och Långvinds bruksmiljöförening in i ett EU-projekt, som gör det möjligt att reparera innertaket och byta skadat fönstervirke.
Liten kyrka med särdrag
Brukskapellet är en liten kyrka utan klocka och kyrkogård. När det är dags för högmässa eller annan förrättning, kallar man genom att slå på en jättetriangel av järn på kyrkbacken. Järntriangeln köptes 1856 från Nianfors brukskapell. En liknande "kyrkklocka" finns i Strömbacka brukskapell.
Exteriört ser Långvinds kapell ut som en traditionell kyrka, en rektangulär byggnad med vapenhus som förstuga vid västra gaveln. Byggnadsmaterialet är vitputsat tegel.
Interiört uppvisar kapellet vissa särdrag. Mellan vapenhus och långhus finns två små rum, som tidigare fungerat som skolsalar; det högra är genomgångsrum; det vänstra är sakristia med bland annat bönealtare och olika kyrkliga rekvisita. Kyrkans kor har ett kombinerat altare och predikstol.
Kyrkosalen har två fasta så kallade herrskapsbänkar i koret, fem bänkar på var sin sida om mittgången i långhuset och två bänkar på respektive långsida.
Populär för vigsel och dop
Till den konstnärliga utsmyckningen i kapellet hör en oljemålning av David Wallin med Jesus välsignande barnen, som fungerar som altartavla, altare med två ljusstakar av mässing, dopställ av trä med dopskål av tenn, kyrkskeppet "briggan Aina", kollekthåvar och kollektbössor, krucifix och brudkrona av silver, tavlor samt en rad textilier.
Ljusstakar finns i stort antal, tre större ljuskronor av trä och järn, två mindre ljuskronor av mässing, fyra ljushållare av mässing, sex ljusbågar av järn i fönstren och ett flertal mindre ljusstakar.
Sommartid är Långvinds kapell öppet för alla, vanligen mellan midsommar och ljuskvällen, som infaller sista söndagen i augusti. Lördagar är det vanligen helgsmålsbön.
Men kapellet används under hela året, även vintertid. På vintern tar det två dagar att värma upp kyrkan till julottan. Kapellet är också populärt som vigsel- och dopkyrka.
Den som är intresserad av att använda kapellet för förrättning, kan vända sig till Enånger-Njutångers församling, telefon 0650-765 40.