Enånger 


Enånger är enda tätort i den forna socknen med samma namn. Samhället ligger strategiskt placerat halvvägs mellan Hudiksvall och Söderhamn.

Centrum i vidsträckt bygd
Enånger har under cirka tusen år varit centrum i en vidsträckt bygd, från Långvind i sydöst till Larsbo i väst och Bäckmora i norr.

När Enångar var egen kommun var kyrkbyn ett naturligt centrum för ett betydligt större omland än i dag. Omlandet omfattade då hela Njutångers socken med Iggesund, Njutångers kyrkby och Nianfors.

Idag är Enånger en liten tätort i Hudiksvalls kommun. Men den är fortsatt centrum i jord- och skogsbruksbygden i södra delen av kommunen.

Enångersborna får dock söka sig till Hudiksvall och Söderhamn för mycket som tidigare fanns på hemmaplan.

Enånger har omkring 630 invånare (2018) och kvalar in på sjunde plats bland Hudiksvalls tätorter, efter Hudiksvalls stad, Iggesund, Delsbo, Sörforsa, Näsviken och Njutånger.

Fiskeläge som förlorade sin hamn
Enånger var från början fiskeläge och kyrkby. Men landhöjningen gjorde tidigt att Enånger förlorade sin hamn. Borka blev dess "uthamn".

Enånger är dock i högsta grad en kyrkbyn. Byn har till och med två kyrkor, en medeltida och en "modern" från mitten av 1800-talet.

Den gamla kyrkbyn har vuxit, först till tingsställe och sedan till administrativt centrum i Enångers kommun. Sedan har Enånger steg för steg minskat i betydelse men fortsatt vara en viktig ort i bygden.

Den stora förändringen började 1963, när Enångers och Njutångers kommuner gick samman och bildade Iggesunds kommun, som senare blev en del av Hudiksvalls kommun.

Kyrkan Enångers stolthet
Enångers stolthet är dess gamla kyrka, en salkyrka från slutet av 1400-talet. Den gamla kyrkan vilar på en ännu en kyrkogrund från 1200-talet. Rester av den finns i gamla kyrkans nordmur.

Kyrkans väggar och valv fick kalkmålningar omkring år 1480. Valvmålningarna blev aldrig överkalkade, vilket drabbade de flesta målningar efter reformationen. Kyrkan har ett gammalt altarskåp och fina träskulpturer från början av 1500-talet, signerade Haaken Gulleson. Väggmålningarna överkalkades 1712 men togs åter fram i restaureringen 1949.

Enångers gamla kyrka blev 1859 ett museum, främst för äldre kyrklig konst, som därmed räddades till eftervärlden. Kyrkan förblev en museum i cirka 100 år. Huvudman var Hälsinglands fornminnessällskap, som grundades 1859.

Efter en grundlig restaurering 1948-1952 överlämnade Hälsinglands fornminnesförening 1947 kyrkan till Vitterhetsakademien. Museisamlingarna flyttades till Hälsinglands museum i Hudiksval; enstaka föremål återfördes till sina ursprungskyrkor. I dag ansvarar Riksantikvarieämbetet för kyrkan.

Enångers gamla kyrka återinvigdes som kyrka 1952. Församlingen håller här flera gudstjänster sommartid. Då står den också öppen för besökare.

Den äldre bebyggelsen kring kyrkan och jordbrukslandskapet i och kring tätorten är av riksintresse för kulturmiljövården.

Nya kyrkan eldhärjades
Församlingen övergav gamla kyrkan 1858 sedan den 1847-1854 byggt en ny kyrka högre upp i byn. Den nya kyrkan var en stenkyrka med torn, ritad av arkitekt JF Åbom. Den invigdes 1858.

Kyrkan eldhärjades 1879. Den byggdes upp på nytt, nu något modifierad efter ritningar av EA Jacobsson.

Nya kyrkan har en dopfunt från 1200-talet, som är flyttad från gamla kyrkan, en mässhake från 1670 och pyramider från 1700-talets början.

Enångers nya kyrka fick sin altartavla först 1900. En omfattande restaurering skedde 1962, då interiören fick sin nuvarande utformning.

Enångers församling är numera hopslagen med grannförsamlingen i norr till Enånger-Njutångers församling.

Idrott/fritid

  • ishall
  • ridhus
  • fotbollsplaner
  • atletklubb
  • aktiv bygdegård

Offentlig och kommersiell service


Enångers socken
Enånger är en socken med tusenåriga rötter. Den ligger strategiskt mellan två av Norrlands äldsta städer, Hudiksvall i norr och Söderhamn i söder.

Namnet "Enånger" inte entydigt
Enånger skrevs tidigare De Enanger och Enaranger. Namnet "De Enanger" nämndes i skrift första gången 1344.

Vad "Enånger" betyder är inte entydigt. "Ena" är sannolikt det gamla namnet på Enångersån; den har troligen fått sitt namn efter förekomsten av enebuskar. "Ånger" är gammalsvenska för "smal havsvik". Enånger skulle alltså betyda "den smala havsviken där ån med många enar mynnar ut".

En annan teori är att Enånger fått sitt namn efter stormannen Enar eller den norska småkungen i Tröndelag, Einar Tambersjelve (död 1053), som hade sin flotta upplagd för vintern i viken där Enångersån rinner ut. Enånger skulle med denna förklaring helt enkelt betyda "Enars vik" eller "Einars vik".

På medeltiden hade Hälsingland mer förbindelse med Tröndelagen i Norge än med Stockholm och södra Sverige. Både Trondheim och Stockholm var viktiga städer för hälsingarna.

Vidsträckt bygd
Enångers socken breder ut sig från Långvind och ön Vadstenarna i sydöst till Larsbo och Ysberget-Laxtjärnsbergets naturreservat i väster och till Bäckmora och Nianån i norr.

Enånger är en bergig skogs- och kustbygd. Terrängen vid kusten är kraftigt uppstyckad av flera djupa vikar och långsmala öar. Enda dalgångsbygd av betydelse finns längs Enångersån, som rinner upp i sjöarna Ysen och Stultsjön nära Larsbo och mynnar i Enångerfjärden vid Borka.

Riksintressanta områden för naturvård är Enångersåsen, som löper ut i Långvind, Fågelhällan och Lindefallet. Det senare är känt för sitt bestånd av lind och andra ädellövträd.

Socknen har en yta på 311 kvadratkilometer.

Minskande folkmängd
Huvuddelen av befolkningen bor längs Enångersån och längs gamla vägen mellan Hudiksvall och Söderhamn.

Folkmängden är cirka 1 500 invånare. Det är en kraftig nedgång sedan gamla Enångers kommun i slutet av 1800-talet nådde sin befolkningstopp på drygt 3 000 invånare.

Enångers socken har bara en tätort, Enånger.

Ytterligare en ort, Lindefallet, har en struktur och folkmängd som skiljer ut den från de mindre byarna. Lindefallet är enda så kallade småort i Enånger och även enda ort vid sidan av Enånger med viss service som livsmedelsaffär, bygdegård och flera idrottsanläggningar.

Längs kusten och på öarna finns flera fiskelägen, Våtnäs, Borkbo, Borka, Sörön, Rävelsön och Karskär. I dag har dock fisket förlorat det mesta av sin tidigare betydelse. De forna fiskelägena har i dag ett fåtal eller inga permanentbonde. Fritidsboendet har tagit över.

I inlandet finns historiska finnbygder i Grängsjö by.

Jord, skog och fiske
Jordbruk, skogsbruk och fiske var länge de dominerande näringarna i Enånger.

Jordbruket lever ännu. Men nu är det modernt och storskaligt. De gamla fäbodarna finns kvar, nu som vackra minnen från en svunnen tid.

Skogsbruket har genomgått samma rationalisering som jordbruket.

Fisket finns inte längre kvar som någon betydande näring. Men fritidsfisket frodas i Enångers fina fiskevatten, både till havs och i sjöarna.

Enånger har historiskt haft två större och ett mindre bruk. Dessa bar under sin storhetstid upp lokala samhällen med handelsbod, skola och olika former av service.

Långvinds bruk grundades 1687 som järnbruk men var också jord- och skogsbruk med egen ångsåg. Det är i dag ett rent skogsbruk.

Boda bruk grundades 1772 som järnbruk. Det är numera en viltforskningsstation. Dess marker ingår i Långvinds bruk.

Larsbo bruk grundades 1752 som skogsbruk med såg. Det består i dag av ett litet lantbruk och bo-på-lantgård-verksamhet.

Ångsågar fanns även i Bölan (Lindefallet) och Ljustjärn.

Industri växer fram
Under 1900-talet började en småskalig industriverksamhet att sätta sina avtryck i Enångersbygden.

Största industri är Ilsbo Industrier.

En industriverksamhet som knyter an till fisket, som i dag inte är heltidsyrke för någon, är surströmmingstillverkningen. Under 1990-talet startade suringtillverkning i liten, hantverksmässig skala i Borkbo. År 2008 startar Gävlefisk surströmmingstillverkning i industriell skala i Enånger.

Kommunal verksamhet sysselsätter också åtskilliga Enångersbor.

Idag får dock de flesta Enångersbor sin utkomst utanför Enångersbygden, främst på arbetsplatser i Söderhamn, Iggesund och Hudiksvall.

Många fornlämningar
Enångersbygden ruvar på över 100 fornlämningar.

Mest känd är stenåldersboplatsen Hedningahällan i strax söder om Östra Myra på vägen till Långvindsbruk. Den består i huvudsak av rösegravar från bronsåldern längs dåtidens kustlinje.

Det finns också högar och gravfält från järnåldern i bygden.

Längs kusten finns lämningar av äldre fiskelägen och så kallade Gävlebohamnar, bland annat på Fäbodön.

Carl von Linné besökte Enånger under sin Norrlandsresa. I Lapplandsresan 1732 skriver han om Enånger: "Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre bygda än på annor ställe."

Enånger kyrkligt och administrativt centrum
Enånger var länge kyrkligt och adminstrativt centrum i den del av Hälsingland, som då bestod av tre kommuner och församlingar, Enånger, Njutånger och Nianfors.

Enånger blev redan på 1200- eller 1300-talet eget pastorat och var moderförsamling till Njutångers församling och från 1798 också Nianfors kapellförsamling. Njutånger fick egen kyrkoherde först 1915. I början av 2000-talet slog Enånger och Njutånger ihop sina fögderier och blev Enånger-Njutångers församling.

Enånger var ett centrum i den statliga förvaltningen på lokal nivå. Här fanns Enångers landsfiskaldistrikt till 1951 och Enångers tingslag till 1962.

Enånger var under lång tid egen kommun. Enångers landskommun gick i graven 31 december 1962 och hade då tusen år gamla rötter. I två steg blev sedan Enånger en del av Hudiksvalls kommun. 1963 gick Enångers och Njutångers kommuner samman i Iggesunds kommun. 1971 blev Iggesund, tillsammans med Hudiksvalls stad och tre landskommuner, Hudiksvalls kommun.